brev från exilen

Det har varit lite dåligt med aktivitet här på bloggen men jag har varit fullt upptagen med att fira den fjärde årsdagen av min tjugonde födelsedag. Fast själva firandet har gått ganska stillsamt till väga. På eftermiddagen gjorde jag en liten tripp till Mediacité - ett enormt köpcentrum en bit från centrum.



Där hittade jag butiken Primark som säljer kläder, skor, väskor etc - väldigt stort, väldigt billigt och väldigt, väldigt fullproppat med folk. Köerna var ca 100 meter långa (true story) och folk gick omkring och lastade på sig kilovis med grejer. Det var lite som Stokmanns Galna Dagar. Om man tänker sig att Galna Dagar tagit kokain, inte sovit på tre veckor och känt sig lite, janivet, uppjagad. Verkligen en jättebra idé att gå dit en lördagseftermiddag. Verkligen.


(Dendär folkmassan man skymtar bakom väskorna var alltså kön till kassan. Inte en massdemonstration värdig Tahrirtorget.)

Jag fyndade iaf en väska för futtiga nio euro samt lite andra småsaker.


Gick hemåt längsmed ån och fotade lite småbåtshamn:


Och lite hus:


Och en husbåt:


På kvällen gick sedan maken och hämtade grillad kyckling från en marockansk restaurang och så hade vi en fancy middag hemma. Så det hela var mycket lyckat med andra ord! Nästan så det uppväger själva åldrandet. Nästan.

Lägenheten! Vi var alltså på en visning igår och denna gång dök agenten faktiskt upp också. Och den var rätt fin faktiskt, rymlig och snygg och på åttonde våningen vilket ger fin utsikt. Enda problemet är väl egentligen att sovrummets ena vägg är knallröd... Inte sådär jättefeng shui. Men imorgon ska vi i alla fall till kontoret och visa upp papper på att vi har tillräckligt med pengar och sen hoppas vi på att hyresvärden är samarbetsvillig.

Det bästa med just den lägenheten är att huset är beläget vid en stor boulevard en bit från kärncentrum. Det är alltså en ganska öppen plats (till skillnad från de mindre gatorna som är typ en tvärhand breda och där man inte ens får in ett läskpapper mellan husen och där det följdaktligen råder en ganska klaustrofobisk stämning.) och mittemot finns en liten park och en massa fina träd. Och djurliv, om än av lite, skavisäga, tvivelaktig karaktär. Dagens zoologiska faux pas begicks nämligen i tidigare nämnda park där vi stod och rökte (maken) och tittade på änder (jag) vid en ankdam. "Titta!", sa jag med glittrande ögon, "Jordekorrar! Så gulligt!". Ty det sprang runt en massa ludna varelser som också for upp och ner i träden. Det tog en stund och en skymt av en misstänkt lång svans innan jag insåg att detta inte var jordekorrar. Det var råttor.

I samma stund tyckte maken det var läge att berätta att han sett ett möss i trappuppgången i huset där vi bor just nu.

Ibland längtar man hem. Det ska jag inte förneka.



Nej, du är inte gullig.

Gårdagen gick bra! Tydligen är det mer än 500 utbyteselever här (varav ca 70 000 är spanjorer. Som fnissar.) så det var fullt med folk. Spontana reaktionen nr. 1 när jag klev på bussen mot campus var : "Vad unga alla är!" Spontan reaktion nr. 2 : "Vad korta alla är!". Så där stod jag och tornade upp mig som det skandinaviska freak jag är och kände mig som Gandalf; blek, ålderstigen och fem huvuden högre än alla i min omgivning.

Dagen fortlöpte i alla fall riktigt bra, jag gjorde bekantskap med en japanska och hittade min finlandssvenska studiekompis från ÅA och tillsammans utforskade vi campusområdet (som inte är riktigt fullt så fancy som de framställer det på deras hemsidor, men ganska fint ändå.).

Bilder av/från byggnaden där mina föreläsningar kommer att äga rum;







Från biblioteket och dess läsesal:







Modernt så det förslår...

En bit ifrån hittade vi några maffiga kossor. Rätt välmusklade.





Nu blev det jättemycket bilder. Men det kanske är bra? Eller?

Jakten på bostad fortgår, fortfarande. Gårdagens visning gick inte så bra. Rättare sagt så gick den inte alls eftersom dendär förbaskade agentfjanten aldrig dök upp. Ringde inte heller. Och svarade förstås inte i sin telefon. Så där stod vi och väntade i en halvtimme helt i onödan. Nu funderar jag på att ringa ett mycket surt samtal och utkräva en ursäkt, om inte annat så för att få tillfälle att premiäsanvända uttrycket "Vous vous foutez de ma gueule?!" = omöjligt att översätta direkt men är kort sagt ett lagom vulgärt sätt att verbalt slänga en drink i ansiktet på någon. (Och som absolutist så får man ju vara öppen för alla alternativ liksom.) Nästa visning är tänkt att äga rum ikväll, via en förmedling vars namn låter som en centralafrikansk dejtingagentur - contacts-congo. Men vi är optimistiska!

Annars har jag sysselsatt mig med att göra upp en virtuell inköpslista på ikea.be. Hittills är vi uppe i futtiga 74 objekt med en sammanlagd vikt på blygsamma 69 kilo. Det kommer ju säkert att gå lätt och smidigt att få hem.

Just nu ska jag i alla fall springa iväg till busstationen för att försöka ta mig till universitetet och välkomstadagarna för utbyteselever! Ser fram emot att få bekanta mig med de fnissande spanjorer och avmätta fransmän som jag är tänkt att dela min vardag med de kommande nio månaderna. Fortsättning följer!

Marknadsdag idag! Jag åt en våffla med choklad (motiverat av att jag ju faktiskt åt en förra söndagen och att det är viktigt att hålla på traditionerna. Maken ställde sig onödigt tveksam till om två tilllfällen verkligen kan anses som en tradition men så är han ju också en såndär nyeuropé. Och det vet man ju att såna inte har någon som helst respekt för våra traditioner. Tss tss.). Och så fyndade jag grönsaker, bröd och fisk! Just fisk är annars rätt svårt att fynda i detta löjliga lilla land där <20 euro är standardpriset för ett kilo lax och fisk i allmänhet är svindyrt. Men så hittade jag dessa skönheter för bara 3,99 kilot:


Flundror! Och lite entusiastisk användning av kniv och sax senare så blev de såhär fina:

(Ja jag får lov att skryta lite eftersom min erfarenhet av att rensa och förbereda fisk bäst sammanfattas av "pappaaaa, kan du hjälpa mig lite..." ackompanjerat av någon slags hänvisning till eksemdrabbade händer som inte bör komma i kontakt med fiskhud.)

Anyhow. Fisken stektes i smör och serverades med kokt potatis och smörbräserande endiver (brysselkål åt maken som hyser vissa oförklarliga dubier om "konstiga" grönsaker.). Gott var det.

...men franska tv3 visar just nu en match i petanque.

Petanque.

En lördagsnatt.

Och kommentatorerna utbrister på fullaste allvar "oh la la" så fort någon gör ett särdeles spektakulärt kast.

Jag saknar ord.

...uppdatering igår. Naturligtvis finns det ingen godtagbar ursäkt till detta förutom att jag var alltför upptagen med att gå på loppmarknad, ta en hastig powernap på 2 ½ timme (true story) och med att bedriva viktiga empiriska undersökningar inom ramen för mitt eget lilla spetsforskningsprojekt; "Den Belgiska Chokladen - en Granskning av Utbud och Kvalitet".

Och idag har jag stekt lammkotletter och powernappat lite till. Så jag får be om lite överseende.

Men nog med rättfärdigande nu och let's talk some loppmarknad. Det ordnas alltså en varje fredag vid åkanten i Outremeuse. Jag drog på mig spenderbyxorna och gick dit på förmiddagen men blev nog rätt besviken. Där var väldigt mycket folk som representerade väldigt, väldigt många olika etniciteter (det var alltså inte detta som gjorde mig besviken! Tvärtom fick jag gå omkring och känna mig lite mångkulturell och det är ju alltid lika kul), det fanns väldigt många försäljare men utbudet var faktiskt rätt skralt. Lite som 95 procent av det som säljs på Manhattan kirppis (eller valfritt annat lopptorg) och som primärt lockar fram reaktionen "vem har en gång köpt detta och varför bränner de inte ohyggligheten istället för att försöka sälja den?". Alltså väldigt mycket uppstoppade illrar, lila tygskor från den allra mörkaste sidan av 80-talet och sönderbrända kopparkastruller. Och till skillnad från Manhattan kirppis (eller valfritt annat lopptorg) så fanns det inte riktigt några guldkorn, alls. Fast det hindrade mig inte från att fynda ett serveringsfat:


Ja, jag vet att det är grönt, guldigt och ser ut att vara på rymmen från en kinarestaurang. Men jag är ändå förtjust.

Jakten på bostad fortgår. Idag var vi på vår första visning. Ingen större succé trots trevlig gata, trevligt (d.v.s. billigt) pris och en trevlig hyresvärd som visade sig vara algerier och följdaktligen genast tog maken till sitt hjärta. Men lägenheten, lägenheten... Litet, lågt i tak, deprimerande och ett kök som saknade alla väsentligheter men innehöll en dusch. Ja, duschen var i köket. Jag upprepar; Duschen. Var. I. Köket.

Och eftersom vi inte är riktigt fullt så desperata ännu så tackade vi vänligt men bestämt nej. På måndag har vi nästa visning och vi håller tummarna för att den lägenheten inte kombinerar matlagningsfaciliteter med våtutrymmen.

Annars har jag roat mig med att botanisera i pappershandeln vi bor granne med. Jag valde ut en kalender (rosa) och ett anteckningsblock samt gjorde en mycket upplyftande upptäckt; de säljer stabilon i lösvikt! Man kan alltså välja ut vilka färger man vill ha och köpa så många man vill! Min inre fjortonåring blev alldeles till sig.


(Det är jag som klistrat på guldstjärnan på kalendern. Om nu någon skulle känna att den informationen är värdefull.)

Och när jag trodde att kvällen inte kunde bli bättre så kom maken hem med en bukett rosor. En avklippt saftflaska senare blev det såhär fint:


Och nu står kycklingen i ugnen och de franska bönderna söker fruar på tv:n. All is good.

...när kiosken runt hörnet säljer bönemattor. Just saying.

Annars inget nytt. Lägenhetsjakten har inletts så smått och det känns lite jobbigt. Allting är antingen lite, lite för dyrt eller alldeles, alldeles för sjavigt. Ofta består köken bara av diverse skåp. Och så några gapande tomrum man själv förutsätts fylla med spis, ugn och kyl. Billigt och bra alltså, not. Men det löser sig väl. Det lär finnas någon vägg någonstans i stan som är täckt av bostadsannonser och att det är den man ska vända sig till för att hitta objekt. Känns ju onekligen som ett välgenomtänkt, smidigt och framförallt modernt koncept. Om man med modernt menar efterkrigstida, det vill säga.

På tal om stan så hittade jag ett till centrum idag! Med lite billigare butiker plus ett helt köpcentrum. Noterade att det här inte är tonåringar och somalier som står och hänger och täpper till alltihop utan fryntliga medelålders+ män med buskiga mustacher som står och diskuterar öl, ost och nästa petanqueturnering (eller jag föreställer mig i alla fall att det är det de pratar om. De ser ut så. Och lite klichéer har ju aldrig skadat någon.).

Fotade vad jag trodde var operan. Men efter en snabb bildgoogling så visade det sig att operan inte alls ser ut såhär och att jag fotat nåt helt annat. Oklart vad.


(Notera den sprittande kulören på himlen.)

Sedan begav jag mig till marockankvarteret för att utforska en köttbutik (ja, jag vet att ni blir avundsjuka på min glamourösa och kontinentala tillvaro men jag försöker faktiskt att inte skryta alltför mycket) och det blev ett mycket givande besök! Utbudet var både intressant och varierat. Jag ratade dock både färsk hjärna, fårskalle och de hela kaninerna till förmån för fårlever (åt maken som är uppvuxen med och framhärdar i tron att lever är lyxmat. Även i de bästa äktenskapen förekommer alltså oöverstigliga meningsskiljaktigheter), kycklinglår och merguez. Och det var den dagen!

Vi överlevde gårdagens eskapader! Den liegiska myndigheten visade sig faktiskt vara belägen i ett hus som jag av händelse tidigare lagt upp en bild på:



Alltså detdär fräscha färgglada höghuset i mitten som verkligen skriker "Välkommen välkommen, här betraktar vi alla som individer och inte som själlösa personnummer!". Men jo. Intrycket blev inte precis bättre på insidan. Jag lovar att jag inte överdriver när jag säger att det var ca 100 personer före oss i kön. Och att det fanns ca tjugo sittplatser. Och att det var trångt, varmt, högljutt och allting man egentligen förknippar med de sicilianska myndigheternas effektivet (förutom att alla närvarande verkade ha intakta knäskålar dårå). Jag hade nästan hunnit börja ångra alla de hårda ord jag någonsin fällt om KELA då det äntligen blev vår tur. Men då; mirakel. Vi fick tala med en person som inte bara omedelbart förstod sig på vår situation men som också bemötte oss vänligt och klart och tydligt förklarade precis hur vi skulle göra med i princip allting. Höjdpunkten var när han med ett ursäktande tonfall förklarade att vi tyvärr, tyvärr måste betala hela 19 euro för våra uppehållstillståndsansökningar. Jag och maken fick hålla i oss allt vi orkade för att nicka vuxet och förstående och inte high fiva varann medelst kullerbyttor över att inte behöva betala de hundralappar vi hade befarat.

Så det gick bra! Sedan köpte vi lammkotletter och lever.


Middag.

Idag gjorde vi en utflykt till Colruyt (guldstjärna till den som kan upplysa mig om hur det ordet ska uttalas på franska); landets billigaste supermarket. Och det var verkligen väldigt billigt. Att sedan butikens inredning och allmänna utstrålning uppenbarligen inspirerats av någon sorts superbunker från Kalla krigets dagar så gjorde inte så mycket. 2,50 euro för en burk Nutella kan få en att överse med det mesta.

I skrivande stund tittar jag på ett flamländskt frågesportsprogram med ena ögat och de frågade just efter det finska ordet för polcirkeln. Rätt svar: Njapapiiri. Tillåt mig fnissa.

Ni vet detdär med att fransoser inte förstår engelska och följdaktligen dubbar alla sina tv-program? Nå det gäller för belgiska fransoser också. Ambitiös som man är var förstås planen att tvångsmata sig med diverse amerikanska såpor i franskspråkig tappning för att så snabbt som möjligt bättra på språkörat. Den planen höll i ca 2 dagar, sedan utsatte jag mig själv för ett dubbat avsnitt av Greys Anatomy och åsynen av Dr. Derek Sheperds inte helt koordinerade mun utstötandes medicinska termer på franska blev helt enkelt för mycket även för mig. Panikartat bläddrade jag vidare i kanallistan i desperat jakt på ett program där de medverkandes läppar inte fortsatte att röra sig en halvminut efter att de tystnat.

Och sedan; Ljuset.

Eller som man också kan kalla det; de flamländska kanalerna.

Flamländarna dubbar nämligen inte sina program! De textar dem! Åh lyckan, den rena och oförfalskade lyckan.

Och för att göra succén fullständig så visade de dessutom en Wallanderfilm. Där de talade orginalspråk. Det vill säga svenska. Och jag hade inte sett den förut. Att jag sedan somnade en timme in i filmen har ingenting med saken att göra.

Nu: frukost bestående av café au lait och en bit bröd med marmelad (jag vet, jag vet men when in Rome... och allt detdär)

Om en stund: En tripp till magistraten för en första bekantskap med den belgiska byråkratin.


Wallander ser också ljuset.

Dagens hittills största äventyr har varit marknaden som tydligen hålls varje söndag. Jag smög mig ut på en promenad vid tolvtiden och vart mycket förvånad över att allt var stängt och gatorna tomma. Efter en stunds förvirring kom jag ihåg att det ju skulle finnas just en marknad inte så långt från oss så jag styrde stegen ditåt. Och bingo! Hela åkanten var fylld av folk och torgstånd, marknadsområdet var säkert minst ett par kilometer långt. Ett blåsinstrumentband spelade, folk dansade på gatan (ja jag vet, det är nästan lite för kontinentalt för att vara sant), försäljare ropade ut sina erbjudanden och det doftade färskt bröd, våfflor och fotsvett (det sistnämnda tackvare de oräkneliga oststånden som sände ut diverse intressanta odörer).



Ett stånd sålde starksprit vilket gav mig ett ypperligt tillfälle att fnissa lite självgott åt dessa tokiga européer. Och några stånd sålde levande fjäderfän; höns, rapphöns, ankor, kalkoner you name it. Något man inte direkt ser så ofta på salutorget därhemma.



Samma stånd erbjöd dessutom detta (Josefin, du vill kanske sluta läsa nu):



Ulliga gulliga kaniner! Nåt säger mig dock att de inte är tänkta som sällskapsdjur... I synnerhet som de marknadsfördes som "fulla honor" (alltså inte fulla som i berusade utan fulla som i fyllda med en ny generation blivande måltider). Jag funderade en kort stund på att köpa allihop och skänka dem friheten men priset på 50 euro/styck inbjöd inte precis till att leka Schindlers Kaniner.

Jag tröstade mig med en lokal specialitet; liegisk våffla med choklad. Intagen ståendes vid åkanten.


Suddig bild, men den var god.

Återvände hem lastad med nybakat bröd, dadlar och en bit chevreost. Med andra ord en mycket lyckad exkursion.

Dagens primära uppdrag var att hitta ett halalslakteri och gärna också någon arabisk livsmedelbutik. Google.be berättade att ett slakteri skulle stå att finna bara en kilometer från oss så det bar åter av med vägbeskrivningen i högsta hugg. Vi gick genom det fashionabla shoppingkvarteret och efter bara några kvarter och ett par svängar åt olika håll så började gatumiljön se lite annorlunda ut. Afrikanska skönhetssalonger, caféer, butiker, resebyråer och restauranger så långt ögat kunde nå. Mycket exotiskt. Efter ytterligare ett kvarter så nådde vi vår destination. Slakteriet hölls av en marockanska och efter en diskussion på ungefär femton minuter så visste vi att hennes algeriske man vuxit upp i samma kvarter som maken, att hon inte tyckte om sin svägerska på grund av någon misslyckad fastighetsaffär i Marocko och 50 000 förlorade euro samt att en av hennes bröder bott i Sverige. Hon förklarade dessutom vart vi skulle gå för att hitta andra arabiska butiker så efter att vi handlat vår kyckling och vår merguez (= marockansk lammkorv) så fortsatte färden. Fast först pausade vi en stund vid åkanten och beundrade utsikten.





Närmaste bro ledde till kvarteret Outremeuse som tydligen är ganska marockandominerat. Butikerna skyltade på arabiska och bagerierna sålde marockanska småkakor. Och så var gatorna fyllda av araber som stod och parlamenterade lutade mot husväggarna. Efter ett snabbt inhandlande av kryddor, oliver och ett par msemmens (=smörindränkta och stekta marockanska tunnbröd/pannkakor) så styrdes kosan hemåt. Och så mycket annat vettigt har vi inte gjort idag.

Ny dag och nya äventyr! Jag vågade mig faktiskt ut igår morse och gick en sväng i kvarteret runt lägenheten. Tydligen bor vi väldigt centralt för här finns en hel massa butiker, caféer och restauranger. Jag fick känna mig som kusinen från landet när jag bara gick och gapade över allt; chokladbutiker, slakterier, bagerier, paraplybutiker (säkert en lönsam business), grönsakhandlare etc etc. Staden är jättefin med en ganska anarkistisk arkitektur. Maffiga katedraler dyker upp här och där mitt i allt och bland ett gäng medeltida (eller ja, gamla) bostadshus så kan ett modernt höghus plötsligt sträcka sig 15 våningar upp i luften. Allt är malplacerat och inget passar riktigt ihop men resultatet är trevligt.

Exempel:



Maffig katedral ett stenkast från vår lägenhet. Klockorna inte bara slår varje kvart utan spelar också en märklig liten trudelutt. Det är precis så bisarrt som det låter.

Efter en stunds flanerande var det dags att handla frukost i närbutiken. Det visade sig att det inte bara är husen, bilarna och människorna som står tätt här utan också maten i butikerna. Små utrymmen mellan hyllorna och alla varor är radade tätttätt ihop. Resultatet är överväldigande. Dessutom är det ingen logik i hur hyllorna står så jag sprang runt rätt länge innan jag hittade något. Men sedan såg jag ljuset, eller ja, smördisken. Och vilken smördisk! Om valet därhemma står mellan Ingman och Valio och kanske lite osaltat eller extrasaltat så känner alternativen här ingen ände. Vanligt smör, magert smör, fett smör, billigt smör, halvdyrt smör, lyxigt smör, smör med smaksättning, smör i margarinburk och smör i pappersomslag.

Bildbevis:





Ja, jag smög upp kameran och fotade smördisken. Nej, ingen såg mig. Notera att det margarin som finns för en högst undanskymd tillvaro på nedersta hyllan. Det gjorde mig glad i hjärtat.

Efter att ha återvänt hem lastad med baguetter, camembert, saft och kaffe så fortsatte dagen med ytterligare en utflykt; projekt Hitta Billig Supermarket för Storhandling. Vi googlade fram adressen till närmaste Aldi (känd billighetskedja) och gav oss i väg utrustade med en tydlig vägbeskrivning. Och sen gick vi vilse. En äldre herre förbarmade sig dock över oss när vi stod och såg förvirrade ut och hjälpte oss på vägen. Själva butiken var dock ingen större hit. Åt de av mina läsare som brukar snörpa på munnen åt Lidl så kan jag säga att detta var som Lidl i sovjetisk tappning. Om man tänker sig att Lidl i sovjetisk tappning dessutom drabbats av akut brist på råvaror, personalbrist och diverse naturkatastrofer. En smula torftigt alltså. Men vi hittade det mesta vi sökte och kom billigt undan; en hel kärra med basvaror för under femtiolappen.

Kvällen avslutades med räkor i tomatsås med hemlagade franskisar och ett avsnitt av Criminal Minds (eller som det heter här; Esprits Criminels) på franska, of course.

Från tågstationen tog vi en taxi till lägenheten. Vi hann inte se så mycket av stan och dessutom var det mörkt men det vi såg verkade trevligt. Väldigt mellaneuropeiskt och väldigt trångt. Mycket människor, mycket bilar och husen står tätt ihop.

Vi installerade oss i lägenheten och fick en snabb introduktion i belgiskt leverne av hyresvärden. Hon förklarade bland annat att sophanteringen funkar så att man en gång i veckan för ut sina sopor på gatan och så kommer sopgubbarna efter dem. Det inbegriper dessutom ett invecklat system av färgkodade påsar och nu kommer jag inte för mitt liv ihåg om det var plast som skulle i den blåa påsen och metall i den gula, eller om det var tvärtom.

Själva lägenheten är ren och trevlig, men kall och lite dragig med sina futtiga enkla fönsterrutor. Nycklarna ser konstiga ut och påslakanen är hopplösa. Hur ska man kunna bädda när de inte fattat att ha sånadär handhål i ena änden? Va?! Nå det gick till slut och efter en hämtpizza och lite fransk "bonde söker fru" på TV så slockande vi som två utblåsta ljus vid midnatt.

Och nu sitter jag här, efter att ha vaknat kl. 8 lokal tid, och intar en frukost bestående av det enda livsmedlet som finns i huset; en burk Fanta. Funderar på att våga mig ut och gå en sväng runt kvarteret medan maken sover men jag är lite rädd att tappa bort mig. Nå, nu skiner till och med solen så jag får väl ta det som ett tecken och ta Belgian Blue-tjuren vid hornen! Återkommer med rapport.

Från Riga tog vi sedan planet mot Bryssel. Vi fick stifta bekantskap med det flamländska språket genom ungen i sätet bakom oss som ropade "Töötti, tööööttiii"" hela tiden (han hann också sparka mig i ryggen några gånger mellan ropen. Jag hämnades med att tappa en väska i huvudet på honom när vi landade. True story. (men det var inte med flit och han gjorde sig inte illa)). Jag misstänker att Töötti betyder typ "morfar". Ett vackert ord är det i alla fall inte och flamländskan är inte ett vackert språk. Dock förvånansvärt begripligt i skriftlig form, man förstår väldigt mycket med svenskakunskaper och en portion fantasi.

Vi landade i Bryssel och upptäckte att den förmodligen planlagts av M. C. Escher. För att komma till utgången och väskorna så måste man inte bara gå flera mil (nästan) utan också springa upp och ner i trappor, in och ut genom svängdörrar och svara på gåtor ställda av människoätande sfinxer. Nå det där sista hände inte, men så gick vi ju också rutten gjord för Schengenresenärer.

När vi så efter mycket om och men nått våra väskor så sprang vi ännu runt några extra varv för att hitta till tågstationen. Alla belgare vi frågade om vägen, tågen, tiden och livets mening så var i alla fall hemskt vänliga och hjälpsamma så det bådar gott. Det råder liksom en godmodig stämning överallt. (Fast det kanske bara råkade vara typ lönedag igår och att alla belgare egentligen är små svin resten av tiden, men jag väljer att vara optimistisk).

Resan Bryssel-Liège tog bara 40 minuter. Tågstationen i Liège är gigantisk och ser ut som den utomäktenskapliga avkomman till ett rymdskepp och en fotbollsstadion:



Att jämföra med tågstationen i Åbo (som har samma invånarantal som Liège):



(Om man klickar på bilderna så kommer man till källan jag snott dem ifrån).

Hälsningar från ett mulet Belgien! Nu är vi här efter en lång och utmanande resa som inkluderat så mycket att jag tror vi låter lite siffror illustrera det hela.

Antal flygresor: 2
Timmar i Riga: 8 (vilket fick oss att besluta riskera liv och lem med en tur in till Riga centrum för att flanera lite i gamla stan)
Antal gånger en rigabo stirrade på oss som om han/hon aldrig tidigare sett en muslim för (vilket han/hon förmodligen inte hade gjort heller): ca tvåtusen miljoner
Antal uttömmande diskussioner om religion med en taxichaufför som inte talar annat än ryska: 1 (men han var hemskt snäll). (Och med uttömmande menar jag att den från vår sida främst bestod av en väldig massa nickanden och "da, da:n" samt några "harasho:n")

Men det var roligt att se stan även om jag faktiskt blev lite förvånad över hur fattigt och miserabelt det var. Jag menar, det är ju ändå ett EU-land! (vilket jag också indignerat väste till maken ett okänt antal gånger när vi passerade tiggande åldringar, fallfärdiga hus och allmänt skumma element). Gamla stan var dock riktigt tjusig och väldigt turistanpassad. Kontrasten blev lite märklig, bara ett kvarter från välmålade fasader, vackra kyrkor, småpojkar i kostym och påtagligt välmående så såg husen och människorna ut som i Ryssland (och då menar jag inte Njevski Prospekt-Ryssland utan Förorts-Ryssland).

Här är nu i alla fall alla två bilder jag tog: