brev från exilen

De här blogguppehållen tycks bli längre och längre. Men så lever jag också det hektiska och actionfyllda livet värdigt en Erasmus-student. Igår hade jag t.ex. franskatimme. Och dagen före det var så bråd att jag inte ens hann ta på mig något annat än pyjamas. Alla säsonger av Dexter ser liksom inte sig själva. Sånt kräver uppoffringar. Och då får bloggen ha förståelse för att den blir lite lidande.

Men jo. Jag har faktiskt gjort rätt mycket roligheter på sistone. Vi har t.ex. firat eid genom att gå på det enorma ambulerande nöjesfält som rotade sig under september-november på stadens största gata, till bilisternas förtvivlan. Det var rätt kul. Vi åkte en fullkomligt värdelös spöktunnel och såg världens deppigaste karusell:



De såg så ledsna ut de stackars ponnysarna... Maken ville dock inte ställa upp på att avleda allas uppmärksamhet så att jag kunde befria de små liven och låta dem galoppera bort i solnedgången. Nästa år så.

Sen beundrade vi det överdimensionerade pariserhjulet. Från den bästa vinkeln. Det vill säga från marken. Här ägnar vi oss minsann inte åt några extremsporter!



Någon vecka senare var det dags att åka till Bryssel och möta upp broder medelst sambo. Där gick vi på seriemuséet där vi bland annat såg en väldigt maskulin och respektingivande återgivning av Lucky Luke:



Lite fönstershopping hann vi också med:



Hann dock inte bedriva så mycket spetsforsking just här (höhö) utan vi spetsade in oss (dubbel-höhö) på Grand Place och Eu-kvarteren istället. Tjusigt alltihopa.



Sen bar det av tillbaka Liège.

Sen har jag också hunnit med att bjudas på hemlagad sushi av min japanska bekanta och det var så gott. Så. Gott. Kommer aldrig mera kunna äta köpt sushi nu när mina smaklökar erfarit en så delikat standard. Men det var trevligt.

Och nu ska jag snart iväg på höstens höjdpunkt! En Erasmus-utflykt till en chokladfabrik! Ska bli väldigt spännande. Planerar att inhandla två-tre oumpa-loumpier att ge bort i julklapp. Fler än så kan bli lite meckigt att få igenom tullen tänker jag mig.

Bristfällig uppdatering igen, denna gång skyller vi på att jag varit fullt upptagen med att fira Halloween. Och med "fira Halloween" menar jag "metodiskt sätta i mig 1½ kilo choklad som mannen kom hem med". Sånt tar tid.



Och så undrar han varför jag brukar insistera på att de är han som ska gå och handla...

Denna dag har dock mest gått åt till att förbereda eid-firandet som äger rum imorgon. Och med "förbereda" menar jag "sätta igång en diskmaskin, peka ut vilka ytor som borde dammsugas och sen låsa in mig i badrummet för lite seriöst peelande, shamponerande, ansiktsmaskande, tvålande och insmörjande". Fast spa-upplevelsen fick en bismak av bitter besvikelse när jag insåg att ingen av de sju (true story) noggrant utvalda produkter jag precis kletat på mig doftar ens hälften så gott som den jag använder för att städa mitt badrum - cif lemon cream.



Jag är så förtjust i denna ljuvliga städkräm och dess berusande friska arom att jag när jag häromdagen fick syn på en duschkräm av märket Le Petit Marseillaise med citrondoft genast kände mig manad att köpa den, i hopp om att snart få dofta lika behagligt som min lavoar (och det, kära läsare, måste vara den mest deprimerande och själsdödande bisats jag någonsin skrivit, alla kategorier).

Hursomhelst. Duschkräm inhandlades och jag sniffade förväntansfullt i flaskan och läste på baksidan om de Stimulerande Ingredienserna Citron och Salvia som inte bara skulle ge mig Fräschör och Energi utan också en Sinnlig Upplevelse. Det tog dock bara ca två sekunder av ivrigt intvålande innan jag insåg varför krämen doftade så bekant. Den doftade inte Cif. Den doftade Vicks Lemon. Alltså verkligen exakt som dessa kvalmiga gula halstabletter jag förätit mig på någon gång i min gröna ungdom.



Det är inte Sinnligt och Sydfranskt att gå omkring och dofta halstablett. Det är inte Ciffigt heller. Det är ledsamt.

Och jag fortsätter att snegla avundsjukt på min lavoar.

Jag vet, jag vet. Jag suger smör på att blogga. Jag har bara varit upptagen med att ha föreläsnngar varje dag, och däremellan med att ligga i fosterställning på sängen och gnälla över att jag har föreläsningar vare dag.

Nog för att timmarna för det mesta är helt okej. Föreläsarna är nästan allihop rätt kul, helt klart mer politiskt frispråkiga än vid ÅA och drar sig inte för att ge varken flamländare, Berlusconi, tyskar eller katolska kyrkan en släng av sleven med jämna mellanrum. Och så är de lite vänstervridna också (sitter just nu i en föreläsningssal vid namn "salle Karl Marx", det torde säga en hel del.) (Ja jag sitter alltså och bloggar på en föreläsning. Men till mitt försvar så handlar föreläsningen ifråga om islams fem pelare (kursen heter "islam politique") och än så länge har det inte kommit fram någon överdrivet revolutionerande information, om vi säger så).

Anyhow, allra roligast är i alla fall franskatimmarna! Jag blev, efter det obligatoriska nivåtestet, självfallet placerad i den mest avancerade gruppen, thank you very much (kommentarfunktionen får, för att inte säga bör, användas för att uttrycka lämplig hänfördhet och beundran inför detta faktum). Så nu har jag franska två gånger i veckan tillsammans med diverse italienare, spanjacker, greker och en och annan turk. Väldigt kul! Eftersom vi redan är så avancerade allihopa (i synnerhet jag då) så har vi nästan ingen grammatik utan sitter mest och diskuterar, framförallt om våra respektive länder. Av någon anledning har detta lett till att hela gruppen nu betraktar mig som oerhört exotisk - alla sitter och oh:ar och ah:ar av skräckblandad förtjusning när jag berättar om hur man i Finland äter middag redan sextiden och sedan går och lägger sig runt tio. Jag å min sida ställer mig lite oförstående till att de allihopa sitter och snörvlar och klagar över hur kallt det är. Kallt? Ha! Det är snart november och man behöver inte ens en jacka ännu! Veklingar hela bunten.

Men det är lite kul att bekanta sig med européer från andra länder. Jag pratade med en italienska häromveckan som visade sig vara en brinnande motståndare till Berlusconi. Hon berättade lite om hur den italienska politiken fungerar och blev bara argare och argare när hon kom in på varför italienarna röstar på sådana som honom. Så för att muntra upp henne berättade jag lite om Kike Elomaa och om hur hon fick en massa röster i min hemstad. Och jag måste ha lyckats rätt bra för hon såg fundersam ut och sa sedan med lättnad i rösten - "jag har alltid trott att det bara var i Italien som folk var dumma i huvudet, men nu förstår jag att det är likadant i andra länder".

Om någon på Svenska Kulturfonden läser det här och känner att de vill stöda mig i mitt arbete med att göra lysande reklam för Finland så är det helt okej. Kontakta mig så får ni kontonumret.


Famous in Italy.

Följande scen utspelades hos oss imorse:

Jag, inställsamt: Älskling, ska vi göra en sväng till marknaden och leta efter bordsdukar?

Maken, bekymrat: Men, mitt morgonkaffe då?

Jag, otåligt: Men vi måste ju inte gå precis nu, drick upp ditt kaffe och så går vi efter det!

Maken, än mer bekymrat: Men, mitt andra morgonkaffe då??



Jag gjorde dock en Aragorn och tvingade brutalt med honom efter en ynka kopp. Fast vi hittade ingen bordsduk så vi köpte småbröd istället.

Huset vi bor ligger precis vid floden och brevid en liten park. Så vägen jag tar varje morgon för att komma till busshållplatsen är såhär fin:







Som synes så har hösten börjat smyga sig på här också. Fast det var värmebölja här med temperaturer på nästan 30 grader ända tills början av veckan. Sen blev det mulet. Och började regna. Och regna. Och regna lite till. Nå, det borde väl sluta ganska snart. Typ nångång i april.

Anyhow så hann jag promenera lite i parken medan det ännu var varmt.



Very tjusigt. Där finns dessutom flertalet fågeldammar samt kaniner! Det lokala djurlivet är alltså av en smula mysigare karaktär än det som fanns vid den andra lägenheten vi ansökte om...



Så länge det var vackert väder så var parken full med folk som promenerade, matade fåglar och rökte vattenpipa. Ja - en typ satt och rökte vattenpipa på en parkbänk. Han hade alltså orkat släpa med sig en hel pipa, kol, vatten och hela alltet bara för att sitta ensam och puffa på en parkbänk. Man kan inte annat än beundra sådan företagsamhet. Bildbevis:


Ja jag vet att det är suddigt men ha i åtanke att bilden togs i all hast och med högsta diskretion. Det är alltså han på bänken, detdär glänsande på sidan är pipan.

Det har varit lite dåligt med aktivitet här på bloggen men jag har varit fullt upptagen med att fira den fjärde årsdagen av min tjugonde födelsedag. Fast själva firandet har gått ganska stillsamt till väga. På eftermiddagen gjorde jag en liten tripp till Mediacité - ett enormt köpcentrum en bit från centrum.



Där hittade jag butiken Primark som säljer kläder, skor, väskor etc - väldigt stort, väldigt billigt och väldigt, väldigt fullproppat med folk. Köerna var ca 100 meter långa (true story) och folk gick omkring och lastade på sig kilovis med grejer. Det var lite som Stokmanns Galna Dagar. Om man tänker sig att Galna Dagar tagit kokain, inte sovit på tre veckor och känt sig lite, janivet, uppjagad. Verkligen en jättebra idé att gå dit en lördagseftermiddag. Verkligen.


(Dendär folkmassan man skymtar bakom väskorna var alltså kön till kassan. Inte en massdemonstration värdig Tahrirtorget.)

Jag fyndade iaf en väska för futtiga nio euro samt lite andra småsaker.


Gick hemåt längsmed ån och fotade lite småbåtshamn:


Och lite hus:


Och en husbåt:


På kvällen gick sedan maken och hämtade grillad kyckling från en marockansk restaurang och så hade vi en fancy middag hemma. Så det hela var mycket lyckat med andra ord! Nästan så det uppväger själva åldrandet. Nästan.

Lägenheten! Vi var alltså på en visning igår och denna gång dök agenten faktiskt upp också. Och den var rätt fin faktiskt, rymlig och snygg och på åttonde våningen vilket ger fin utsikt. Enda problemet är väl egentligen att sovrummets ena vägg är knallröd... Inte sådär jättefeng shui. Men imorgon ska vi i alla fall till kontoret och visa upp papper på att vi har tillräckligt med pengar och sen hoppas vi på att hyresvärden är samarbetsvillig.

Det bästa med just den lägenheten är att huset är beläget vid en stor boulevard en bit från kärncentrum. Det är alltså en ganska öppen plats (till skillnad från de mindre gatorna som är typ en tvärhand breda och där man inte ens får in ett läskpapper mellan husen och där det följdaktligen råder en ganska klaustrofobisk stämning.) och mittemot finns en liten park och en massa fina träd. Och djurliv, om än av lite, skavisäga, tvivelaktig karaktär. Dagens zoologiska faux pas begicks nämligen i tidigare nämnda park där vi stod och rökte (maken) och tittade på änder (jag) vid en ankdam. "Titta!", sa jag med glittrande ögon, "Jordekorrar! Så gulligt!". Ty det sprang runt en massa ludna varelser som också for upp och ner i träden. Det tog en stund och en skymt av en misstänkt lång svans innan jag insåg att detta inte var jordekorrar. Det var råttor.

I samma stund tyckte maken det var läge att berätta att han sett ett möss i trappuppgången i huset där vi bor just nu.

Ibland längtar man hem. Det ska jag inte förneka.



Nej, du är inte gullig.

Jakten på bostad fortgår, fortfarande. Gårdagens visning gick inte så bra. Rättare sagt så gick den inte alls eftersom dendär förbaskade agentfjanten aldrig dök upp. Ringde inte heller. Och svarade förstås inte i sin telefon. Så där stod vi och väntade i en halvtimme helt i onödan. Nu funderar jag på att ringa ett mycket surt samtal och utkräva en ursäkt, om inte annat så för att få tillfälle att premiäsanvända uttrycket "Vous vous foutez de ma gueule?!" = omöjligt att översätta direkt men är kort sagt ett lagom vulgärt sätt att verbalt slänga en drink i ansiktet på någon. (Och som absolutist så får man ju vara öppen för alla alternativ liksom.) Nästa visning är tänkt att äga rum ikväll, via en förmedling vars namn låter som en centralafrikansk dejtingagentur - contacts-congo. Men vi är optimistiska!

Annars har jag sysselsatt mig med att göra upp en virtuell inköpslista på ikea.be. Hittills är vi uppe i futtiga 74 objekt med en sammanlagd vikt på blygsamma 69 kilo. Det kommer ju säkert att gå lätt och smidigt att få hem.

Just nu ska jag i alla fall springa iväg till busstationen för att försöka ta mig till universitetet och välkomstadagarna för utbyteselever! Ser fram emot att få bekanta mig med de fnissande spanjorer och avmätta fransmän som jag är tänkt att dela min vardag med de kommande nio månaderna. Fortsättning följer!

Jakten på bostad fortgår. Idag var vi på vår första visning. Ingen större succé trots trevlig gata, trevligt (d.v.s. billigt) pris och en trevlig hyresvärd som visade sig vara algerier och följdaktligen genast tog maken till sitt hjärta. Men lägenheten, lägenheten... Litet, lågt i tak, deprimerande och ett kök som saknade alla väsentligheter men innehöll en dusch. Ja, duschen var i köket. Jag upprepar; Duschen. Var. I. Köket.

Och eftersom vi inte är riktigt fullt så desperata ännu så tackade vi vänligt men bestämt nej. På måndag har vi nästa visning och vi håller tummarna för att den lägenheten inte kombinerar matlagningsfaciliteter med våtutrymmen.

Annars har jag roat mig med att botanisera i pappershandeln vi bor granne med. Jag valde ut en kalender (rosa) och ett anteckningsblock samt gjorde en mycket upplyftande upptäckt; de säljer stabilon i lösvikt! Man kan alltså välja ut vilka färger man vill ha och köpa så många man vill! Min inre fjortonåring blev alldeles till sig.


(Det är jag som klistrat på guldstjärnan på kalendern. Om nu någon skulle känna att den informationen är värdefull.)

Och när jag trodde att kvällen inte kunde bli bättre så kom maken hem med en bukett rosor. En avklippt saftflaska senare blev det såhär fint:


Och nu står kycklingen i ugnen och de franska bönderna söker fruar på tv:n. All is good.

...när kiosken runt hörnet säljer bönemattor. Just saying.

Annars inget nytt. Lägenhetsjakten har inletts så smått och det känns lite jobbigt. Allting är antingen lite, lite för dyrt eller alldeles, alldeles för sjavigt. Ofta består köken bara av diverse skåp. Och så några gapande tomrum man själv förutsätts fylla med spis, ugn och kyl. Billigt och bra alltså, not. Men det löser sig väl. Det lär finnas någon vägg någonstans i stan som är täckt av bostadsannonser och att det är den man ska vända sig till för att hitta objekt. Känns ju onekligen som ett välgenomtänkt, smidigt och framförallt modernt koncept. Om man med modernt menar efterkrigstida, det vill säga.

På tal om stan så hittade jag ett till centrum idag! Med lite billigare butiker plus ett helt köpcentrum. Noterade att det här inte är tonåringar och somalier som står och hänger och täpper till alltihop utan fryntliga medelålders+ män med buskiga mustacher som står och diskuterar öl, ost och nästa petanqueturnering (eller jag föreställer mig i alla fall att det är det de pratar om. De ser ut så. Och lite klichéer har ju aldrig skadat någon.).

Fotade vad jag trodde var operan. Men efter en snabb bildgoogling så visade det sig att operan inte alls ser ut såhär och att jag fotat nåt helt annat. Oklart vad.


(Notera den sprittande kulören på himlen.)

Sedan begav jag mig till marockankvarteret för att utforska en köttbutik (ja, jag vet att ni blir avundsjuka på min glamourösa och kontinentala tillvaro men jag försöker faktiskt att inte skryta alltför mycket) och det blev ett mycket givande besök! Utbudet var både intressant och varierat. Jag ratade dock både färsk hjärna, fårskalle och de hela kaninerna till förmån för fårlever (åt maken som är uppvuxen med och framhärdar i tron att lever är lyxmat. Även i de bästa äktenskapen förekommer alltså oöverstigliga meningsskiljaktigheter), kycklinglår och merguez. Och det var den dagen!

Ni vet detdär med att fransoser inte förstår engelska och följdaktligen dubbar alla sina tv-program? Nå det gäller för belgiska fransoser också. Ambitiös som man är var förstås planen att tvångsmata sig med diverse amerikanska såpor i franskspråkig tappning för att så snabbt som möjligt bättra på språkörat. Den planen höll i ca 2 dagar, sedan utsatte jag mig själv för ett dubbat avsnitt av Greys Anatomy och åsynen av Dr. Derek Sheperds inte helt koordinerade mun utstötandes medicinska termer på franska blev helt enkelt för mycket även för mig. Panikartat bläddrade jag vidare i kanallistan i desperat jakt på ett program där de medverkandes läppar inte fortsatte att röra sig en halvminut efter att de tystnat.

Och sedan; Ljuset.

Eller som man också kan kalla det; de flamländska kanalerna.

Flamländarna dubbar nämligen inte sina program! De textar dem! Åh lyckan, den rena och oförfalskade lyckan.

Och för att göra succén fullständig så visade de dessutom en Wallanderfilm. Där de talade orginalspråk. Det vill säga svenska. Och jag hade inte sett den förut. Att jag sedan somnade en timme in i filmen har ingenting med saken att göra.

Nu: frukost bestående av café au lait och en bit bröd med marmelad (jag vet, jag vet men when in Rome... och allt detdär)

Om en stund: En tripp till magistraten för en första bekantskap med den belgiska byråkratin.


Wallander ser också ljuset.

Dagens hittills största äventyr har varit marknaden som tydligen hålls varje söndag. Jag smög mig ut på en promenad vid tolvtiden och vart mycket förvånad över att allt var stängt och gatorna tomma. Efter en stunds förvirring kom jag ihåg att det ju skulle finnas just en marknad inte så långt från oss så jag styrde stegen ditåt. Och bingo! Hela åkanten var fylld av folk och torgstånd, marknadsområdet var säkert minst ett par kilometer långt. Ett blåsinstrumentband spelade, folk dansade på gatan (ja jag vet, det är nästan lite för kontinentalt för att vara sant), försäljare ropade ut sina erbjudanden och det doftade färskt bröd, våfflor och fotsvett (det sistnämnda tackvare de oräkneliga oststånden som sände ut diverse intressanta odörer).



Ett stånd sålde starksprit vilket gav mig ett ypperligt tillfälle att fnissa lite självgott åt dessa tokiga européer. Och några stånd sålde levande fjäderfän; höns, rapphöns, ankor, kalkoner you name it. Något man inte direkt ser så ofta på salutorget därhemma.



Samma stånd erbjöd dessutom detta (Josefin, du vill kanske sluta läsa nu):



Ulliga gulliga kaniner! Nåt säger mig dock att de inte är tänkta som sällskapsdjur... I synnerhet som de marknadsfördes som "fulla honor" (alltså inte fulla som i berusade utan fulla som i fyllda med en ny generation blivande måltider). Jag funderade en kort stund på att köpa allihop och skänka dem friheten men priset på 50 euro/styck inbjöd inte precis till att leka Schindlers Kaniner.

Jag tröstade mig med en lokal specialitet; liegisk våffla med choklad. Intagen ståendes vid åkanten.


Suddig bild, men den var god.

Återvände hem lastad med nybakat bröd, dadlar och en bit chevreost. Med andra ord en mycket lyckad exkursion.

Dagens primära uppdrag var att hitta ett halalslakteri och gärna också någon arabisk livsmedelbutik. Google.be berättade att ett slakteri skulle stå att finna bara en kilometer från oss så det bar åter av med vägbeskrivningen i högsta hugg. Vi gick genom det fashionabla shoppingkvarteret och efter bara några kvarter och ett par svängar åt olika håll så började gatumiljön se lite annorlunda ut. Afrikanska skönhetssalonger, caféer, butiker, resebyråer och restauranger så långt ögat kunde nå. Mycket exotiskt. Efter ytterligare ett kvarter så nådde vi vår destination. Slakteriet hölls av en marockanska och efter en diskussion på ungefär femton minuter så visste vi att hennes algeriske man vuxit upp i samma kvarter som maken, att hon inte tyckte om sin svägerska på grund av någon misslyckad fastighetsaffär i Marocko och 50 000 förlorade euro samt att en av hennes bröder bott i Sverige. Hon förklarade dessutom vart vi skulle gå för att hitta andra arabiska butiker så efter att vi handlat vår kyckling och vår merguez (= marockansk lammkorv) så fortsatte färden. Fast först pausade vi en stund vid åkanten och beundrade utsikten.





Närmaste bro ledde till kvarteret Outremeuse som tydligen är ganska marockandominerat. Butikerna skyltade på arabiska och bagerierna sålde marockanska småkakor. Och så var gatorna fyllda av araber som stod och parlamenterade lutade mot husväggarna. Efter ett snabbt inhandlande av kryddor, oliver och ett par msemmens (=smörindränkta och stekta marockanska tunnbröd/pannkakor) så styrdes kosan hemåt. Och så mycket annat vettigt har vi inte gjort idag.

Ny dag och nya äventyr! Jag vågade mig faktiskt ut igår morse och gick en sväng i kvarteret runt lägenheten. Tydligen bor vi väldigt centralt för här finns en hel massa butiker, caféer och restauranger. Jag fick känna mig som kusinen från landet när jag bara gick och gapade över allt; chokladbutiker, slakterier, bagerier, paraplybutiker (säkert en lönsam business), grönsakhandlare etc etc. Staden är jättefin med en ganska anarkistisk arkitektur. Maffiga katedraler dyker upp här och där mitt i allt och bland ett gäng medeltida (eller ja, gamla) bostadshus så kan ett modernt höghus plötsligt sträcka sig 15 våningar upp i luften. Allt är malplacerat och inget passar riktigt ihop men resultatet är trevligt.

Exempel:



Maffig katedral ett stenkast från vår lägenhet. Klockorna inte bara slår varje kvart utan spelar också en märklig liten trudelutt. Det är precis så bisarrt som det låter.

Efter en stunds flanerande var det dags att handla frukost i närbutiken. Det visade sig att det inte bara är husen, bilarna och människorna som står tätt här utan också maten i butikerna. Små utrymmen mellan hyllorna och alla varor är radade tätttätt ihop. Resultatet är överväldigande. Dessutom är det ingen logik i hur hyllorna står så jag sprang runt rätt länge innan jag hittade något. Men sedan såg jag ljuset, eller ja, smördisken. Och vilken smördisk! Om valet därhemma står mellan Ingman och Valio och kanske lite osaltat eller extrasaltat så känner alternativen här ingen ände. Vanligt smör, magert smör, fett smör, billigt smör, halvdyrt smör, lyxigt smör, smör med smaksättning, smör i margarinburk och smör i pappersomslag.

Bildbevis:





Ja, jag smög upp kameran och fotade smördisken. Nej, ingen såg mig. Notera att det margarin som finns för en högst undanskymd tillvaro på nedersta hyllan. Det gjorde mig glad i hjärtat.

Efter att ha återvänt hem lastad med baguetter, camembert, saft och kaffe så fortsatte dagen med ytterligare en utflykt; projekt Hitta Billig Supermarket för Storhandling. Vi googlade fram adressen till närmaste Aldi (känd billighetskedja) och gav oss i väg utrustade med en tydlig vägbeskrivning. Och sen gick vi vilse. En äldre herre förbarmade sig dock över oss när vi stod och såg förvirrade ut och hjälpte oss på vägen. Själva butiken var dock ingen större hit. Åt de av mina läsare som brukar snörpa på munnen åt Lidl så kan jag säga att detta var som Lidl i sovjetisk tappning. Om man tänker sig att Lidl i sovjetisk tappning dessutom drabbats av akut brist på råvaror, personalbrist och diverse naturkatastrofer. En smula torftigt alltså. Men vi hittade det mesta vi sökte och kom billigt undan; en hel kärra med basvaror för under femtiolappen.

Kvällen avslutades med räkor i tomatsås med hemlagade franskisar och ett avsnitt av Criminal Minds (eller som det heter här; Esprits Criminels) på franska, of course.

Då var bloggen skapad, med ett lagom pretentiöst namn och en lagom rosa design. Återstå att se hur långlivad den blir men tanken är i alla fall att skriva lite om vardagen i Det Nya Landet så att de närmast sörjande vet vad jag håller på med. Och så blir det säkert lite recept och allmänt svammel också om jag känner mig själv rätt.