brev från exilen

Jag vet, jag vet. Jag suger smör på att blogga. Jag har bara varit upptagen med att ha föreläsnngar varje dag, och däremellan med att ligga i fosterställning på sängen och gnälla över att jag har föreläsningar vare dag.

Nog för att timmarna för det mesta är helt okej. Föreläsarna är nästan allihop rätt kul, helt klart mer politiskt frispråkiga än vid ÅA och drar sig inte för att ge varken flamländare, Berlusconi, tyskar eller katolska kyrkan en släng av sleven med jämna mellanrum. Och så är de lite vänstervridna också (sitter just nu i en föreläsningssal vid namn "salle Karl Marx", det torde säga en hel del.) (Ja jag sitter alltså och bloggar på en föreläsning. Men till mitt försvar så handlar föreläsningen ifråga om islams fem pelare (kursen heter "islam politique") och än så länge har det inte kommit fram någon överdrivet revolutionerande information, om vi säger så).

Anyhow, allra roligast är i alla fall franskatimmarna! Jag blev, efter det obligatoriska nivåtestet, självfallet placerad i den mest avancerade gruppen, thank you very much (kommentarfunktionen får, för att inte säga bör, användas för att uttrycka lämplig hänfördhet och beundran inför detta faktum). Så nu har jag franska två gånger i veckan tillsammans med diverse italienare, spanjacker, greker och en och annan turk. Väldigt kul! Eftersom vi redan är så avancerade allihopa (i synnerhet jag då) så har vi nästan ingen grammatik utan sitter mest och diskuterar, framförallt om våra respektive länder. Av någon anledning har detta lett till att hela gruppen nu betraktar mig som oerhört exotisk - alla sitter och oh:ar och ah:ar av skräckblandad förtjusning när jag berättar om hur man i Finland äter middag redan sextiden och sedan går och lägger sig runt tio. Jag å min sida ställer mig lite oförstående till att de allihopa sitter och snörvlar och klagar över hur kallt det är. Kallt? Ha! Det är snart november och man behöver inte ens en jacka ännu! Veklingar hela bunten.

Men det är lite kul att bekanta sig med européer från andra länder. Jag pratade med en italienska häromveckan som visade sig vara en brinnande motståndare till Berlusconi. Hon berättade lite om hur den italienska politiken fungerar och blev bara argare och argare när hon kom in på varför italienarna röstar på sådana som honom. Så för att muntra upp henne berättade jag lite om Kike Elomaa och om hur hon fick en massa röster i min hemstad. Och jag måste ha lyckats rätt bra för hon såg fundersam ut och sa sedan med lättnad i rösten - "jag har alltid trott att det bara var i Italien som folk var dumma i huvudet, men nu förstår jag att det är likadant i andra länder".

Om någon på Svenska Kulturfonden läser det här och känner att de vill stöda mig i mitt arbete med att göra lysande reklam för Finland så är det helt okej. Kontakta mig så får ni kontonumret.


Famous in Italy.

Följande scen utspelades hos oss imorse:

Jag, inställsamt: Älskling, ska vi göra en sväng till marknaden och leta efter bordsdukar?

Maken, bekymrat: Men, mitt morgonkaffe då?

Jag, otåligt: Men vi måste ju inte gå precis nu, drick upp ditt kaffe och så går vi efter det!

Maken, än mer bekymrat: Men, mitt andra morgonkaffe då??



Jag gjorde dock en Aragorn och tvingade brutalt med honom efter en ynka kopp. Fast vi hittade ingen bordsduk så vi köpte småbröd istället.

Huset vi bor ligger precis vid floden och brevid en liten park. Så vägen jag tar varje morgon för att komma till busshållplatsen är såhär fin:







Som synes så har hösten börjat smyga sig på här också. Fast det var värmebölja här med temperaturer på nästan 30 grader ända tills början av veckan. Sen blev det mulet. Och började regna. Och regna. Och regna lite till. Nå, det borde väl sluta ganska snart. Typ nångång i april.

Anyhow så hann jag promenera lite i parken medan det ännu var varmt.



Very tjusigt. Där finns dessutom flertalet fågeldammar samt kaniner! Det lokala djurlivet är alltså av en smula mysigare karaktär än det som fanns vid den andra lägenheten vi ansökte om...



Så länge det var vackert väder så var parken full med folk som promenerade, matade fåglar och rökte vattenpipa. Ja - en typ satt och rökte vattenpipa på en parkbänk. Han hade alltså orkat släpa med sig en hel pipa, kol, vatten och hela alltet bara för att sitta ensam och puffa på en parkbänk. Man kan inte annat än beundra sådan företagsamhet. Bildbevis:


Ja jag vet att det är suddigt men ha i åtanke att bilden togs i all hast och med högsta diskretion. Det är alltså han på bänken, detdär glänsande på sidan är pipan.

En hel vecka har gått sedan vi fick våra nycklar till nya lägenheten - en vecka fylld av IKEA-resor, städande, diskmaskinsdiskande, parkettnoja, prydnadskuddsfunderingar och allmänt pynjande.

Och det är förundrande vad ett nytt hem kan göra med en människa! Jag som brukade få skäll av maken för att jag lämnade mina strumpor i diverse hörn (eller hörn och hörn, snarare mitt på golvet) och som knappt kunde titta på en cif-flaska utan att drabbas av akut utmattning inleder nu glatt mina dagar med att fara omkring som ett torrt skinn och dammtorka soffbordet, sätta igång diskmaskinen, dammsuga vardagsrumsmattan, moppa golven, putsa spisen och grädda frukostcroissanter. Maken började i något skede mumla något om att åka till akuten då grava personlighetsförändringar tydligen är symptom på stroke, men sen såg han mängden Nutella jag smetade på min croissant och slöt sig till att här har inga grundläggande omvälvningar skett.

Hursomhelst så trivs vi alldeles fantastiskt i vårt nya hem.


Ena halvan av vardagsrummet. Golvet är alltså ekparkett som kombinerar de två fantastiska, om än inte helt genomtänkta, egenskaperna "lätt att förstöra" samt "svindyrt att byta ut". Jättesmart, verkligen. Så vi tassar högaktningsfullt omkring med hyresvärdens varningar om skyhöga reparationskostnader ringandes i öronen och fräser åt varandra så fort någon tappar så mycket som ett papper (dom har ju vassa hörn liksom!).


Badrummet. Och jaaa vi har tvättmaskin!! Jag är alldeles förtjust och ägnar många, långa och lyckliga stunder åt att stå i butikernas tvättmedelsavdelning och välja ut precis rätt sköljmedel. Mattorna är den gamla hyresgästens (liksom största delen av vardagsrumsmöblemanget) så färgvalet är inte mitt (egentligen onödigt att precisera, det borde ju vara uppenbart då det inte är rosa). Men det är fräscht och trevligt i alla fall!



Sovrummet! Maken skruvade och muttrade (med betoning på muttrade) ihop vår nya IKEA-säng redan första kvällen och sedan bidrog jag med att spendera en rent oanständigt lång tid på att arrangera kuddarna på precis rätt sätt. Säga vad man vill om traditionella könsroller alltså, men när man är på den vinnande sidan så har de sina förtjänster. Prydnadskudde beats skruvmejsel, anytime.





En lite suddig bild av resten av rummet. Notera krukväxten som står i hörnet! Och den lever fortfarande trots flera dygn spenderade i mitt sällskap! Stackarn anar inte att den befinner sig hos någon som redan tagit livet av flertalet av dess artfränder på ett synnerligen brutalt och okänsligt sätt. Den torde dock snart bli smärtsamt medveten om detta, om vi säger så.

Jag har inga bilder på köket ännu, förutom en på spisen.



Gasspis! Kändes lite nervöst i början, i synnerhet som jag invigde den med att fritera franskisar och kokande olja + öppen eld är ju en kombination som spontant känns lika förnuftig som dendär ekparketten. Men när man vänjer sig och lär sig reglera värmen så är den faktiskt överlägsen sin elektriska kusin. Allting går snabbare att laga och den är lättare att rengöra. Det väger upp för att jag nästan svett av mina ögonbryn vid ett antal tillfällen när jag tänt den och haft lite väl mycket fjutt på gasen...

Så att sånt! Annars inte så mycket nytt att berätta. Annat än att maken kom hem med en tajinegryta i keramik och att den just nu står i badet.


Den ska alltså blötläggas i 24 timmar innan man använder den och vi hade ingen annanstans att göra det än i badkaret. Så det finns en annan förklaring än akut galenskap till det hela. Just saying.

Tillbaka från bloggexilen! Den senaste två veckorna har varit en smula överväldigande, därav skrivkrampen. Jag har inte bara börjat gå på mina föreläsningar utan också spenderat största delen av min vakna tid med att söka lägenheter, besöka lägenheter, angsta över lägenheter, vaka vid telefonen och vänta på att någon lägenhet ska ringa, bälga i mig glass gråtandes över att ingen lägenhet tycker om mig utan alltid väljer någon yngre och snyggare hyresgäst samt fylla i Cosmopolitanquizzar om vilken sorts lägenhet som passar ihop med just mitt stjärntecken.

Vi fick alltså inte detdär stället med en röd sovrumsvägg, hyresvärden valde någon annan. Vilket vi skulle komma att upptäcka är vad hyresvärdarna här tenderar att göra. Så jakten fortsatte. Visning på visning. Bottennapp på bottennapp. De lägenheterna som var någorlunda skapliga (dvs inte hade toaletten i trappuppgången och/eller knarkhandel som pågick öppet utanför dörren) hade utan undatag ett tiotal sökandes som alla var lika desperata som vi.

Denna vecka hade vi redan försonat oss med tanken på att inte hitta något utan insåg att vi skulle måsta förlänga vistelsen i vårt (svindyra) appartementhotel och kravlistan på eventuell bostad gick från "rymligt, utrustat kök, centralt belägen och gärna balkong" till "helst tillgång till rinnande vatten och om möjligt inga råttor större än en terrier i köket".

Men sedan; Hoppet. Det berusande och lysande Hoppet. Efter att maken sökt fram en märklig liten annons på nätet i tisdags chansade vi och ringde och frågade om vi fick komma på besök. Det fick vi redan samma kväll och jag vart förtjust. Belägen vid åstranden i ett snyggt höghus, stort och ljust med balkong samt fullt utrustat kök (med diskmaskin!!!) och bara lite, lite, lite för dyrt. Lycka. Den lilla haken var dock att en annan person redan reserverat den och skulle bekräfta affären följande dag. Vi meddelade dock vårt intresse och höll sedan tummarna såinihelsike för att det kanske, kanske skulle gå vägen.

Och det gick det! Nästa dag ringde de och sa att den andra personen backat ur! Samma kväll träffade vi hyresvärden, skrev under kontraket (vilket tog 4 ½ timme. Jag överdriver inte. F y r a och e n  h a l v timme Men det var det värt.) och sedan spenderade vi två dagar med att springa till kommunhuset, öppna bankkonton, betala garantiavgift, skaffa hemförsäkring och med jämna mellanrum utbrista "jag tror inte det är sant" till varandra medelst suckar djupa som Marianergraven av lättnad.

Och idag fick vi våra nycklar! Nu väntar vi på att få checka ut från vår första lägenhet och sedan ska vi hem. Hem till oss. Hem till min diskmaskin.