brev från exilen

Tillbaka från bloggexilen! Den senaste två veckorna har varit en smula överväldigande, därav skrivkrampen. Jag har inte bara börjat gå på mina föreläsningar utan också spenderat största delen av min vakna tid med att söka lägenheter, besöka lägenheter, angsta över lägenheter, vaka vid telefonen och vänta på att någon lägenhet ska ringa, bälga i mig glass gråtandes över att ingen lägenhet tycker om mig utan alltid väljer någon yngre och snyggare hyresgäst samt fylla i Cosmopolitanquizzar om vilken sorts lägenhet som passar ihop med just mitt stjärntecken.

Vi fick alltså inte detdär stället med en röd sovrumsvägg, hyresvärden valde någon annan. Vilket vi skulle komma att upptäcka är vad hyresvärdarna här tenderar att göra. Så jakten fortsatte. Visning på visning. Bottennapp på bottennapp. De lägenheterna som var någorlunda skapliga (dvs inte hade toaletten i trappuppgången och/eller knarkhandel som pågick öppet utanför dörren) hade utan undatag ett tiotal sökandes som alla var lika desperata som vi.

Denna vecka hade vi redan försonat oss med tanken på att inte hitta något utan insåg att vi skulle måsta förlänga vistelsen i vårt (svindyra) appartementhotel och kravlistan på eventuell bostad gick från "rymligt, utrustat kök, centralt belägen och gärna balkong" till "helst tillgång till rinnande vatten och om möjligt inga råttor större än en terrier i köket".

Men sedan; Hoppet. Det berusande och lysande Hoppet. Efter att maken sökt fram en märklig liten annons på nätet i tisdags chansade vi och ringde och frågade om vi fick komma på besök. Det fick vi redan samma kväll och jag vart förtjust. Belägen vid åstranden i ett snyggt höghus, stort och ljust med balkong samt fullt utrustat kök (med diskmaskin!!!) och bara lite, lite, lite för dyrt. Lycka. Den lilla haken var dock att en annan person redan reserverat den och skulle bekräfta affären följande dag. Vi meddelade dock vårt intresse och höll sedan tummarna såinihelsike för att det kanske, kanske skulle gå vägen.

Och det gick det! Nästa dag ringde de och sa att den andra personen backat ur! Samma kväll träffade vi hyresvärden, skrev under kontraket (vilket tog 4 ½ timme. Jag överdriver inte. F y r a och e n  h a l v timme Men det var det värt.) och sedan spenderade vi två dagar med att springa till kommunhuset, öppna bankkonton, betala garantiavgift, skaffa hemförsäkring och med jämna mellanrum utbrista "jag tror inte det är sant" till varandra medelst suckar djupa som Marianergraven av lättnad.

Och idag fick vi våra nycklar! Nu väntar vi på att få checka ut från vår första lägenhet och sedan ska vi hem. Hem till oss. Hem till min diskmaskin.