brev från exilen

Jag vet, jag vet. Jag suger smör på att blogga. Jag har bara varit upptagen med att ha föreläsnngar varje dag, och däremellan med att ligga i fosterställning på sängen och gnälla över att jag har föreläsningar vare dag.

Nog för att timmarna för det mesta är helt okej. Föreläsarna är nästan allihop rätt kul, helt klart mer politiskt frispråkiga än vid ÅA och drar sig inte för att ge varken flamländare, Berlusconi, tyskar eller katolska kyrkan en släng av sleven med jämna mellanrum. Och så är de lite vänstervridna också (sitter just nu i en föreläsningssal vid namn "salle Karl Marx", det torde säga en hel del.) (Ja jag sitter alltså och bloggar på en föreläsning. Men till mitt försvar så handlar föreläsningen ifråga om islams fem pelare (kursen heter "islam politique") och än så länge har det inte kommit fram någon överdrivet revolutionerande information, om vi säger så).

Anyhow, allra roligast är i alla fall franskatimmarna! Jag blev, efter det obligatoriska nivåtestet, självfallet placerad i den mest avancerade gruppen, thank you very much (kommentarfunktionen får, för att inte säga bör, användas för att uttrycka lämplig hänfördhet och beundran inför detta faktum). Så nu har jag franska två gånger i veckan tillsammans med diverse italienare, spanjacker, greker och en och annan turk. Väldigt kul! Eftersom vi redan är så avancerade allihopa (i synnerhet jag då) så har vi nästan ingen grammatik utan sitter mest och diskuterar, framförallt om våra respektive länder. Av någon anledning har detta lett till att hela gruppen nu betraktar mig som oerhört exotisk - alla sitter och oh:ar och ah:ar av skräckblandad förtjusning när jag berättar om hur man i Finland äter middag redan sextiden och sedan går och lägger sig runt tio. Jag å min sida ställer mig lite oförstående till att de allihopa sitter och snörvlar och klagar över hur kallt det är. Kallt? Ha! Det är snart november och man behöver inte ens en jacka ännu! Veklingar hela bunten.

Men det är lite kul att bekanta sig med européer från andra länder. Jag pratade med en italienska häromveckan som visade sig vara en brinnande motståndare till Berlusconi. Hon berättade lite om hur den italienska politiken fungerar och blev bara argare och argare när hon kom in på varför italienarna röstar på sådana som honom. Så för att muntra upp henne berättade jag lite om Kike Elomaa och om hur hon fick en massa röster i min hemstad. Och jag måste ha lyckats rätt bra för hon såg fundersam ut och sa sedan med lättnad i rösten - "jag har alltid trott att det bara var i Italien som folk var dumma i huvudet, men nu förstår jag att det är likadant i andra länder".

Om någon på Svenska Kulturfonden läser det här och känner att de vill stöda mig i mitt arbete med att göra lysande reklam för Finland så är det helt okej. Kontakta mig så får ni kontonumret.


Famous in Italy.