brev från exilen

Från tågstationen tog vi en taxi till lägenheten. Vi hann inte se så mycket av stan och dessutom var det mörkt men det vi såg verkade trevligt. Väldigt mellaneuropeiskt och väldigt trångt. Mycket människor, mycket bilar och husen står tätt ihop.

Vi installerade oss i lägenheten och fick en snabb introduktion i belgiskt leverne av hyresvärden. Hon förklarade bland annat att sophanteringen funkar så att man en gång i veckan för ut sina sopor på gatan och så kommer sopgubbarna efter dem. Det inbegriper dessutom ett invecklat system av färgkodade påsar och nu kommer jag inte för mitt liv ihåg om det var plast som skulle i den blåa påsen och metall i den gula, eller om det var tvärtom.

Själva lägenheten är ren och trevlig, men kall och lite dragig med sina futtiga enkla fönsterrutor. Nycklarna ser konstiga ut och påslakanen är hopplösa. Hur ska man kunna bädda när de inte fattat att ha sånadär handhål i ena änden? Va?! Nå det gick till slut och efter en hämtpizza och lite fransk "bonde söker fru" på TV så slockande vi som två utblåsta ljus vid midnatt.

Och nu sitter jag här, efter att ha vaknat kl. 8 lokal tid, och intar en frukost bestående av det enda livsmedlet som finns i huset; en burk Fanta. Funderar på att våga mig ut och gå en sväng runt kvarteret medan maken sover men jag är lite rädd att tappa bort mig. Nå, nu skiner till och med solen så jag får väl ta det som ett tecken och ta Belgian Blue-tjuren vid hornen! Återkommer med rapport.

Från Riga tog vi sedan planet mot Bryssel. Vi fick stifta bekantskap med det flamländska språket genom ungen i sätet bakom oss som ropade "Töötti, tööööttiii"" hela tiden (han hann också sparka mig i ryggen några gånger mellan ropen. Jag hämnades med att tappa en väska i huvudet på honom när vi landade. True story. (men det var inte med flit och han gjorde sig inte illa)). Jag misstänker att Töötti betyder typ "morfar". Ett vackert ord är det i alla fall inte och flamländskan är inte ett vackert språk. Dock förvånansvärt begripligt i skriftlig form, man förstår väldigt mycket med svenskakunskaper och en portion fantasi.

Vi landade i Bryssel och upptäckte att den förmodligen planlagts av M. C. Escher. För att komma till utgången och väskorna så måste man inte bara gå flera mil (nästan) utan också springa upp och ner i trappor, in och ut genom svängdörrar och svara på gåtor ställda av människoätande sfinxer. Nå det där sista hände inte, men så gick vi ju också rutten gjord för Schengenresenärer.

När vi så efter mycket om och men nått våra väskor så sprang vi ännu runt några extra varv för att hitta till tågstationen. Alla belgare vi frågade om vägen, tågen, tiden och livets mening så var i alla fall hemskt vänliga och hjälpsamma så det bådar gott. Det råder liksom en godmodig stämning överallt. (Fast det kanske bara råkade vara typ lönedag igår och att alla belgare egentligen är små svin resten av tiden, men jag väljer att vara optimistisk).

Resan Bryssel-Liège tog bara 40 minuter. Tågstationen i Liège är gigantisk och ser ut som den utomäktenskapliga avkomman till ett rymdskepp och en fotbollsstadion:



Att jämföra med tågstationen i Åbo (som har samma invånarantal som Liège):



(Om man klickar på bilderna så kommer man till källan jag snott dem ifrån).

Hälsningar från ett mulet Belgien! Nu är vi här efter en lång och utmanande resa som inkluderat så mycket att jag tror vi låter lite siffror illustrera det hela.

Antal flygresor: 2
Timmar i Riga: 8 (vilket fick oss att besluta riskera liv och lem med en tur in till Riga centrum för att flanera lite i gamla stan)
Antal gånger en rigabo stirrade på oss som om han/hon aldrig tidigare sett en muslim för (vilket han/hon förmodligen inte hade gjort heller): ca tvåtusen miljoner
Antal uttömmande diskussioner om religion med en taxichaufför som inte talar annat än ryska: 1 (men han var hemskt snäll). (Och med uttömmande menar jag att den från vår sida främst bestod av en väldig massa nickanden och "da, da:n" samt några "harasho:n")

Men det var roligt att se stan även om jag faktiskt blev lite förvånad över hur fattigt och miserabelt det var. Jag menar, det är ju ändå ett EU-land! (vilket jag också indignerat väste till maken ett okänt antal gånger när vi passerade tiggande åldringar, fallfärdiga hus och allmänt skumma element). Gamla stan var dock riktigt tjusig och väldigt turistanpassad. Kontrasten blev lite märklig, bara ett kvarter från välmålade fasader, vackra kyrkor, småpojkar i kostym och påtagligt välmående så såg husen och människorna ut som i Ryssland (och då menar jag inte Njevski Prospekt-Ryssland utan Förorts-Ryssland).

Här är nu i alla fall alla två bilder jag tog: