brev från exilen

De här blogguppehållen tycks bli längre och längre. Men så lever jag också det hektiska och actionfyllda livet värdigt en Erasmus-student. Igår hade jag t.ex. franskatimme. Och dagen före det var så bråd att jag inte ens hann ta på mig något annat än pyjamas. Alla säsonger av Dexter ser liksom inte sig själva. Sånt kräver uppoffringar. Och då får bloggen ha förståelse för att den blir lite lidande.

Men jo. Jag har faktiskt gjort rätt mycket roligheter på sistone. Vi har t.ex. firat eid genom att gå på det enorma ambulerande nöjesfält som rotade sig under september-november på stadens största gata, till bilisternas förtvivlan. Det var rätt kul. Vi åkte en fullkomligt värdelös spöktunnel och såg världens deppigaste karusell:



De såg så ledsna ut de stackars ponnysarna... Maken ville dock inte ställa upp på att avleda allas uppmärksamhet så att jag kunde befria de små liven och låta dem galoppera bort i solnedgången. Nästa år så.

Sen beundrade vi det överdimensionerade pariserhjulet. Från den bästa vinkeln. Det vill säga från marken. Här ägnar vi oss minsann inte åt några extremsporter!



Någon vecka senare var det dags att åka till Bryssel och möta upp broder medelst sambo. Där gick vi på seriemuséet där vi bland annat såg en väldigt maskulin och respektingivande återgivning av Lucky Luke:



Lite fönstershopping hann vi också med:



Hann dock inte bedriva så mycket spetsforsking just här (höhö) utan vi spetsade in oss (dubbel-höhö) på Grand Place och Eu-kvarteren istället. Tjusigt alltihopa.



Sen bar det av tillbaka Liège.

Sen har jag också hunnit med att bjudas på hemlagad sushi av min japanska bekanta och det var så gott. Så. Gott. Kommer aldrig mera kunna äta köpt sushi nu när mina smaklökar erfarit en så delikat standard. Men det var trevligt.

Och nu ska jag snart iväg på höstens höjdpunkt! En Erasmus-utflykt till en chokladfabrik! Ska bli väldigt spännande. Planerar att inhandla två-tre oumpa-loumpier att ge bort i julklapp. Fler än så kan bli lite meckigt att få igenom tullen tänker jag mig.

Bristfällig uppdatering igen, denna gång skyller vi på att jag varit fullt upptagen med att fira Halloween. Och med "fira Halloween" menar jag "metodiskt sätta i mig 1½ kilo choklad som mannen kom hem med". Sånt tar tid.



Och så undrar han varför jag brukar insistera på att de är han som ska gå och handla...

Denna dag har dock mest gått åt till att förbereda eid-firandet som äger rum imorgon. Och med "förbereda" menar jag "sätta igång en diskmaskin, peka ut vilka ytor som borde dammsugas och sen låsa in mig i badrummet för lite seriöst peelande, shamponerande, ansiktsmaskande, tvålande och insmörjande". Fast spa-upplevelsen fick en bismak av bitter besvikelse när jag insåg att ingen av de sju (true story) noggrant utvalda produkter jag precis kletat på mig doftar ens hälften så gott som den jag använder för att städa mitt badrum - cif lemon cream.



Jag är så förtjust i denna ljuvliga städkräm och dess berusande friska arom att jag när jag häromdagen fick syn på en duschkräm av märket Le Petit Marseillaise med citrondoft genast kände mig manad att köpa den, i hopp om att snart få dofta lika behagligt som min lavoar (och det, kära läsare, måste vara den mest deprimerande och själsdödande bisats jag någonsin skrivit, alla kategorier).

Hursomhelst. Duschkräm inhandlades och jag sniffade förväntansfullt i flaskan och läste på baksidan om de Stimulerande Ingredienserna Citron och Salvia som inte bara skulle ge mig Fräschör och Energi utan också en Sinnlig Upplevelse. Det tog dock bara ca två sekunder av ivrigt intvålande innan jag insåg varför krämen doftade så bekant. Den doftade inte Cif. Den doftade Vicks Lemon. Alltså verkligen exakt som dessa kvalmiga gula halstabletter jag förätit mig på någon gång i min gröna ungdom.



Det är inte Sinnligt och Sydfranskt att gå omkring och dofta halstablett. Det är inte Ciffigt heller. Det är ledsamt.

Och jag fortsätter att snegla avundsjukt på min lavoar.

Jag vet, jag vet. Jag suger smör på att blogga. Jag har bara varit upptagen med att ha föreläsnngar varje dag, och däremellan med att ligga i fosterställning på sängen och gnälla över att jag har föreläsningar vare dag.

Nog för att timmarna för det mesta är helt okej. Föreläsarna är nästan allihop rätt kul, helt klart mer politiskt frispråkiga än vid ÅA och drar sig inte för att ge varken flamländare, Berlusconi, tyskar eller katolska kyrkan en släng av sleven med jämna mellanrum. Och så är de lite vänstervridna också (sitter just nu i en föreläsningssal vid namn "salle Karl Marx", det torde säga en hel del.) (Ja jag sitter alltså och bloggar på en föreläsning. Men till mitt försvar så handlar föreläsningen ifråga om islams fem pelare (kursen heter "islam politique") och än så länge har det inte kommit fram någon överdrivet revolutionerande information, om vi säger så).

Anyhow, allra roligast är i alla fall franskatimmarna! Jag blev, efter det obligatoriska nivåtestet, självfallet placerad i den mest avancerade gruppen, thank you very much (kommentarfunktionen får, för att inte säga bör, användas för att uttrycka lämplig hänfördhet och beundran inför detta faktum). Så nu har jag franska två gånger i veckan tillsammans med diverse italienare, spanjacker, greker och en och annan turk. Väldigt kul! Eftersom vi redan är så avancerade allihopa (i synnerhet jag då) så har vi nästan ingen grammatik utan sitter mest och diskuterar, framförallt om våra respektive länder. Av någon anledning har detta lett till att hela gruppen nu betraktar mig som oerhört exotisk - alla sitter och oh:ar och ah:ar av skräckblandad förtjusning när jag berättar om hur man i Finland äter middag redan sextiden och sedan går och lägger sig runt tio. Jag å min sida ställer mig lite oförstående till att de allihopa sitter och snörvlar och klagar över hur kallt det är. Kallt? Ha! Det är snart november och man behöver inte ens en jacka ännu! Veklingar hela bunten.

Men det är lite kul att bekanta sig med européer från andra länder. Jag pratade med en italienska häromveckan som visade sig vara en brinnande motståndare till Berlusconi. Hon berättade lite om hur den italienska politiken fungerar och blev bara argare och argare när hon kom in på varför italienarna röstar på sådana som honom. Så för att muntra upp henne berättade jag lite om Kike Elomaa och om hur hon fick en massa röster i min hemstad. Och jag måste ha lyckats rätt bra för hon såg fundersam ut och sa sedan med lättnad i rösten - "jag har alltid trott att det bara var i Italien som folk var dumma i huvudet, men nu förstår jag att det är likadant i andra länder".

Om någon på Svenska Kulturfonden läser det här och känner att de vill stöda mig i mitt arbete med att göra lysande reklam för Finland så är det helt okej. Kontakta mig så får ni kontonumret.


Famous in Italy.

Följande scen utspelades hos oss imorse:

Jag, inställsamt: Älskling, ska vi göra en sväng till marknaden och leta efter bordsdukar?

Maken, bekymrat: Men, mitt morgonkaffe då?

Jag, otåligt: Men vi måste ju inte gå precis nu, drick upp ditt kaffe och så går vi efter det!

Maken, än mer bekymrat: Men, mitt andra morgonkaffe då??



Jag gjorde dock en Aragorn och tvingade brutalt med honom efter en ynka kopp. Fast vi hittade ingen bordsduk så vi köpte småbröd istället.

Huset vi bor ligger precis vid floden och brevid en liten park. Så vägen jag tar varje morgon för att komma till busshållplatsen är såhär fin:







Som synes så har hösten börjat smyga sig på här också. Fast det var värmebölja här med temperaturer på nästan 30 grader ända tills början av veckan. Sen blev det mulet. Och började regna. Och regna. Och regna lite till. Nå, det borde väl sluta ganska snart. Typ nångång i april.

Anyhow så hann jag promenera lite i parken medan det ännu var varmt.



Very tjusigt. Där finns dessutom flertalet fågeldammar samt kaniner! Det lokala djurlivet är alltså av en smula mysigare karaktär än det som fanns vid den andra lägenheten vi ansökte om...



Så länge det var vackert väder så var parken full med folk som promenerade, matade fåglar och rökte vattenpipa. Ja - en typ satt och rökte vattenpipa på en parkbänk. Han hade alltså orkat släpa med sig en hel pipa, kol, vatten och hela alltet bara för att sitta ensam och puffa på en parkbänk. Man kan inte annat än beundra sådan företagsamhet. Bildbevis:


Ja jag vet att det är suddigt men ha i åtanke att bilden togs i all hast och med högsta diskretion. Det är alltså han på bänken, detdär glänsande på sidan är pipan.

En hel vecka har gått sedan vi fick våra nycklar till nya lägenheten - en vecka fylld av IKEA-resor, städande, diskmaskinsdiskande, parkettnoja, prydnadskuddsfunderingar och allmänt pynjande.

Och det är förundrande vad ett nytt hem kan göra med en människa! Jag som brukade få skäll av maken för att jag lämnade mina strumpor i diverse hörn (eller hörn och hörn, snarare mitt på golvet) och som knappt kunde titta på en cif-flaska utan att drabbas av akut utmattning inleder nu glatt mina dagar med att fara omkring som ett torrt skinn och dammtorka soffbordet, sätta igång diskmaskinen, dammsuga vardagsrumsmattan, moppa golven, putsa spisen och grädda frukostcroissanter. Maken började i något skede mumla något om att åka till akuten då grava personlighetsförändringar tydligen är symptom på stroke, men sen såg han mängden Nutella jag smetade på min croissant och slöt sig till att här har inga grundläggande omvälvningar skett.

Hursomhelst så trivs vi alldeles fantastiskt i vårt nya hem.


Ena halvan av vardagsrummet. Golvet är alltså ekparkett som kombinerar de två fantastiska, om än inte helt genomtänkta, egenskaperna "lätt att förstöra" samt "svindyrt att byta ut". Jättesmart, verkligen. Så vi tassar högaktningsfullt omkring med hyresvärdens varningar om skyhöga reparationskostnader ringandes i öronen och fräser åt varandra så fort någon tappar så mycket som ett papper (dom har ju vassa hörn liksom!).


Badrummet. Och jaaa vi har tvättmaskin!! Jag är alldeles förtjust och ägnar många, långa och lyckliga stunder åt att stå i butikernas tvättmedelsavdelning och välja ut precis rätt sköljmedel. Mattorna är den gamla hyresgästens (liksom största delen av vardagsrumsmöblemanget) så färgvalet är inte mitt (egentligen onödigt att precisera, det borde ju vara uppenbart då det inte är rosa). Men det är fräscht och trevligt i alla fall!



Sovrummet! Maken skruvade och muttrade (med betoning på muttrade) ihop vår nya IKEA-säng redan första kvällen och sedan bidrog jag med att spendera en rent oanständigt lång tid på att arrangera kuddarna på precis rätt sätt. Säga vad man vill om traditionella könsroller alltså, men när man är på den vinnande sidan så har de sina förtjänster. Prydnadskudde beats skruvmejsel, anytime.





En lite suddig bild av resten av rummet. Notera krukväxten som står i hörnet! Och den lever fortfarande trots flera dygn spenderade i mitt sällskap! Stackarn anar inte att den befinner sig hos någon som redan tagit livet av flertalet av dess artfränder på ett synnerligen brutalt och okänsligt sätt. Den torde dock snart bli smärtsamt medveten om detta, om vi säger så.

Jag har inga bilder på köket ännu, förutom en på spisen.



Gasspis! Kändes lite nervöst i början, i synnerhet som jag invigde den med att fritera franskisar och kokande olja + öppen eld är ju en kombination som spontant känns lika förnuftig som dendär ekparketten. Men när man vänjer sig och lär sig reglera värmen så är den faktiskt överlägsen sin elektriska kusin. Allting går snabbare att laga och den är lättare att rengöra. Det väger upp för att jag nästan svett av mina ögonbryn vid ett antal tillfällen när jag tänt den och haft lite väl mycket fjutt på gasen...

Så att sånt! Annars inte så mycket nytt att berätta. Annat än att maken kom hem med en tajinegryta i keramik och att den just nu står i badet.


Den ska alltså blötläggas i 24 timmar innan man använder den och vi hade ingen annanstans att göra det än i badkaret. Så det finns en annan förklaring än akut galenskap till det hela. Just saying.

Tillbaka från bloggexilen! Den senaste två veckorna har varit en smula överväldigande, därav skrivkrampen. Jag har inte bara börjat gå på mina föreläsningar utan också spenderat största delen av min vakna tid med att söka lägenheter, besöka lägenheter, angsta över lägenheter, vaka vid telefonen och vänta på att någon lägenhet ska ringa, bälga i mig glass gråtandes över att ingen lägenhet tycker om mig utan alltid väljer någon yngre och snyggare hyresgäst samt fylla i Cosmopolitanquizzar om vilken sorts lägenhet som passar ihop med just mitt stjärntecken.

Vi fick alltså inte detdär stället med en röd sovrumsvägg, hyresvärden valde någon annan. Vilket vi skulle komma att upptäcka är vad hyresvärdarna här tenderar att göra. Så jakten fortsatte. Visning på visning. Bottennapp på bottennapp. De lägenheterna som var någorlunda skapliga (dvs inte hade toaletten i trappuppgången och/eller knarkhandel som pågick öppet utanför dörren) hade utan undatag ett tiotal sökandes som alla var lika desperata som vi.

Denna vecka hade vi redan försonat oss med tanken på att inte hitta något utan insåg att vi skulle måsta förlänga vistelsen i vårt (svindyra) appartementhotel och kravlistan på eventuell bostad gick från "rymligt, utrustat kök, centralt belägen och gärna balkong" till "helst tillgång till rinnande vatten och om möjligt inga råttor större än en terrier i köket".

Men sedan; Hoppet. Det berusande och lysande Hoppet. Efter att maken sökt fram en märklig liten annons på nätet i tisdags chansade vi och ringde och frågade om vi fick komma på besök. Det fick vi redan samma kväll och jag vart förtjust. Belägen vid åstranden i ett snyggt höghus, stort och ljust med balkong samt fullt utrustat kök (med diskmaskin!!!) och bara lite, lite, lite för dyrt. Lycka. Den lilla haken var dock att en annan person redan reserverat den och skulle bekräfta affären följande dag. Vi meddelade dock vårt intresse och höll sedan tummarna såinihelsike för att det kanske, kanske skulle gå vägen.

Och det gick det! Nästa dag ringde de och sa att den andra personen backat ur! Samma kväll träffade vi hyresvärden, skrev under kontraket (vilket tog 4 ½ timme. Jag överdriver inte. F y r a och e n  h a l v timme Men det var det värt.) och sedan spenderade vi två dagar med att springa till kommunhuset, öppna bankkonton, betala garantiavgift, skaffa hemförsäkring och med jämna mellanrum utbrista "jag tror inte det är sant" till varandra medelst suckar djupa som Marianergraven av lättnad.

Och idag fick vi våra nycklar! Nu väntar vi på att få checka ut från vår första lägenhet och sedan ska vi hem. Hem till oss. Hem till min diskmaskin.

Det har varit lite dåligt med aktivitet här på bloggen men jag har varit fullt upptagen med att fira den fjärde årsdagen av min tjugonde födelsedag. Fast själva firandet har gått ganska stillsamt till väga. På eftermiddagen gjorde jag en liten tripp till Mediacité - ett enormt köpcentrum en bit från centrum.



Där hittade jag butiken Primark som säljer kläder, skor, väskor etc - väldigt stort, väldigt billigt och väldigt, väldigt fullproppat med folk. Köerna var ca 100 meter långa (true story) och folk gick omkring och lastade på sig kilovis med grejer. Det var lite som Stokmanns Galna Dagar. Om man tänker sig att Galna Dagar tagit kokain, inte sovit på tre veckor och känt sig lite, janivet, uppjagad. Verkligen en jättebra idé att gå dit en lördagseftermiddag. Verkligen.


(Dendär folkmassan man skymtar bakom väskorna var alltså kön till kassan. Inte en massdemonstration värdig Tahrirtorget.)

Jag fyndade iaf en väska för futtiga nio euro samt lite andra småsaker.


Gick hemåt längsmed ån och fotade lite småbåtshamn:


Och lite hus:


Och en husbåt:


På kvällen gick sedan maken och hämtade grillad kyckling från en marockansk restaurang och så hade vi en fancy middag hemma. Så det hela var mycket lyckat med andra ord! Nästan så det uppväger själva åldrandet. Nästan.

Lägenheten! Vi var alltså på en visning igår och denna gång dök agenten faktiskt upp också. Och den var rätt fin faktiskt, rymlig och snygg och på åttonde våningen vilket ger fin utsikt. Enda problemet är väl egentligen att sovrummets ena vägg är knallröd... Inte sådär jättefeng shui. Men imorgon ska vi i alla fall till kontoret och visa upp papper på att vi har tillräckligt med pengar och sen hoppas vi på att hyresvärden är samarbetsvillig.

Det bästa med just den lägenheten är att huset är beläget vid en stor boulevard en bit från kärncentrum. Det är alltså en ganska öppen plats (till skillnad från de mindre gatorna som är typ en tvärhand breda och där man inte ens får in ett läskpapper mellan husen och där det följdaktligen råder en ganska klaustrofobisk stämning.) och mittemot finns en liten park och en massa fina träd. Och djurliv, om än av lite, skavisäga, tvivelaktig karaktär. Dagens zoologiska faux pas begicks nämligen i tidigare nämnda park där vi stod och rökte (maken) och tittade på änder (jag) vid en ankdam. "Titta!", sa jag med glittrande ögon, "Jordekorrar! Så gulligt!". Ty det sprang runt en massa ludna varelser som också for upp och ner i träden. Det tog en stund och en skymt av en misstänkt lång svans innan jag insåg att detta inte var jordekorrar. Det var råttor.

I samma stund tyckte maken det var läge att berätta att han sett ett möss i trappuppgången i huset där vi bor just nu.

Ibland längtar man hem. Det ska jag inte förneka.



Nej, du är inte gullig.

Gårdagen gick bra! Tydligen är det mer än 500 utbyteselever här (varav ca 70 000 är spanjorer. Som fnissar.) så det var fullt med folk. Spontana reaktionen nr. 1 när jag klev på bussen mot campus var : "Vad unga alla är!" Spontan reaktion nr. 2 : "Vad korta alla är!". Så där stod jag och tornade upp mig som det skandinaviska freak jag är och kände mig som Gandalf; blek, ålderstigen och fem huvuden högre än alla i min omgivning.

Dagen fortlöpte i alla fall riktigt bra, jag gjorde bekantskap med en japanska och hittade min finlandssvenska studiekompis från ÅA och tillsammans utforskade vi campusområdet (som inte är riktigt fullt så fancy som de framställer det på deras hemsidor, men ganska fint ändå.).

Bilder av/från byggnaden där mina föreläsningar kommer att äga rum;







Från biblioteket och dess läsesal:







Modernt så det förslår...

En bit ifrån hittade vi några maffiga kossor. Rätt välmusklade.





Nu blev det jättemycket bilder. Men det kanske är bra? Eller?

Jakten på bostad fortgår, fortfarande. Gårdagens visning gick inte så bra. Rättare sagt så gick den inte alls eftersom dendär förbaskade agentfjanten aldrig dök upp. Ringde inte heller. Och svarade förstås inte i sin telefon. Så där stod vi och väntade i en halvtimme helt i onödan. Nu funderar jag på att ringa ett mycket surt samtal och utkräva en ursäkt, om inte annat så för att få tillfälle att premiäsanvända uttrycket "Vous vous foutez de ma gueule?!" = omöjligt att översätta direkt men är kort sagt ett lagom vulgärt sätt att verbalt slänga en drink i ansiktet på någon. (Och som absolutist så får man ju vara öppen för alla alternativ liksom.) Nästa visning är tänkt att äga rum ikväll, via en förmedling vars namn låter som en centralafrikansk dejtingagentur - contacts-congo. Men vi är optimistiska!

Annars har jag sysselsatt mig med att göra upp en virtuell inköpslista på ikea.be. Hittills är vi uppe i futtiga 74 objekt med en sammanlagd vikt på blygsamma 69 kilo. Det kommer ju säkert att gå lätt och smidigt att få hem.

Just nu ska jag i alla fall springa iväg till busstationen för att försöka ta mig till universitetet och välkomstadagarna för utbyteselever! Ser fram emot att få bekanta mig med de fnissande spanjorer och avmätta fransmän som jag är tänkt att dela min vardag med de kommande nio månaderna. Fortsättning följer!

Marknadsdag idag! Jag åt en våffla med choklad (motiverat av att jag ju faktiskt åt en förra söndagen och att det är viktigt att hålla på traditionerna. Maken ställde sig onödigt tveksam till om två tilllfällen verkligen kan anses som en tradition men så är han ju också en såndär nyeuropé. Och det vet man ju att såna inte har någon som helst respekt för våra traditioner. Tss tss.). Och så fyndade jag grönsaker, bröd och fisk! Just fisk är annars rätt svårt att fynda i detta löjliga lilla land där <20 euro är standardpriset för ett kilo lax och fisk i allmänhet är svindyrt. Men så hittade jag dessa skönheter för bara 3,99 kilot:


Flundror! Och lite entusiastisk användning av kniv och sax senare så blev de såhär fina:

(Ja jag får lov att skryta lite eftersom min erfarenhet av att rensa och förbereda fisk bäst sammanfattas av "pappaaaa, kan du hjälpa mig lite..." ackompanjerat av någon slags hänvisning till eksemdrabbade händer som inte bör komma i kontakt med fiskhud.)

Anyhow. Fisken stektes i smör och serverades med kokt potatis och smörbräserande endiver (brysselkål åt maken som hyser vissa oförklarliga dubier om "konstiga" grönsaker.). Gott var det.

...men franska tv3 visar just nu en match i petanque.

Petanque.

En lördagsnatt.

Och kommentatorerna utbrister på fullaste allvar "oh la la" så fort någon gör ett särdeles spektakulärt kast.

Jag saknar ord.

...uppdatering igår. Naturligtvis finns det ingen godtagbar ursäkt till detta förutom att jag var alltför upptagen med att gå på loppmarknad, ta en hastig powernap på 2 ½ timme (true story) och med att bedriva viktiga empiriska undersökningar inom ramen för mitt eget lilla spetsforskningsprojekt; "Den Belgiska Chokladen - en Granskning av Utbud och Kvalitet".

Och idag har jag stekt lammkotletter och powernappat lite till. Så jag får be om lite överseende.

Men nog med rättfärdigande nu och let's talk some loppmarknad. Det ordnas alltså en varje fredag vid åkanten i Outremeuse. Jag drog på mig spenderbyxorna och gick dit på förmiddagen men blev nog rätt besviken. Där var väldigt mycket folk som representerade väldigt, väldigt många olika etniciteter (det var alltså inte detta som gjorde mig besviken! Tvärtom fick jag gå omkring och känna mig lite mångkulturell och det är ju alltid lika kul), det fanns väldigt många försäljare men utbudet var faktiskt rätt skralt. Lite som 95 procent av det som säljs på Manhattan kirppis (eller valfritt annat lopptorg) och som primärt lockar fram reaktionen "vem har en gång köpt detta och varför bränner de inte ohyggligheten istället för att försöka sälja den?". Alltså väldigt mycket uppstoppade illrar, lila tygskor från den allra mörkaste sidan av 80-talet och sönderbrända kopparkastruller. Och till skillnad från Manhattan kirppis (eller valfritt annat lopptorg) så fanns det inte riktigt några guldkorn, alls. Fast det hindrade mig inte från att fynda ett serveringsfat:


Ja, jag vet att det är grönt, guldigt och ser ut att vara på rymmen från en kinarestaurang. Men jag är ändå förtjust.

Jakten på bostad fortgår. Idag var vi på vår första visning. Ingen större succé trots trevlig gata, trevligt (d.v.s. billigt) pris och en trevlig hyresvärd som visade sig vara algerier och följdaktligen genast tog maken till sitt hjärta. Men lägenheten, lägenheten... Litet, lågt i tak, deprimerande och ett kök som saknade alla väsentligheter men innehöll en dusch. Ja, duschen var i köket. Jag upprepar; Duschen. Var. I. Köket.

Och eftersom vi inte är riktigt fullt så desperata ännu så tackade vi vänligt men bestämt nej. På måndag har vi nästa visning och vi håller tummarna för att den lägenheten inte kombinerar matlagningsfaciliteter med våtutrymmen.

Annars har jag roat mig med att botanisera i pappershandeln vi bor granne med. Jag valde ut en kalender (rosa) och ett anteckningsblock samt gjorde en mycket upplyftande upptäckt; de säljer stabilon i lösvikt! Man kan alltså välja ut vilka färger man vill ha och köpa så många man vill! Min inre fjortonåring blev alldeles till sig.


(Det är jag som klistrat på guldstjärnan på kalendern. Om nu någon skulle känna att den informationen är värdefull.)

Och när jag trodde att kvällen inte kunde bli bättre så kom maken hem med en bukett rosor. En avklippt saftflaska senare blev det såhär fint:


Och nu står kycklingen i ugnen och de franska bönderna söker fruar på tv:n. All is good.